Istället för kapitel är boken uppdelad i dagar och huvudhändelsen är uppdelad på tio dagar. Prologen och första kapitlet/dagen kan du läsa nedan och vill du läsa fortsättningen så får du köpa och ladda ner:
PROLOG
Det var den 28 augusti 2005.
Håkans och Lenas son Fredrik hade fyllt tre år en vecka tidigare och, eftersom han tjatat om husdjur ända sedan han började prata, hade han fått ett par marsvin i present. Två stycken, och han hade redan fäst sig vid dem otroligt mycket.
Det var dock Håkan och Lena som skulle turas om att städa buren åt dem, vilket var Lenas tur denna kväll.
Städningen denna gång resulterade i två påsar skräp.
Det var sent på kvällen. Håkan stod i duschen och Fredrik hade somnat för flera timmar sedan.
-Håkan, jag går ut med soporna, ropade hon in i badrummet i den 60-talslägenhet på Sädesbingen i stadsdelen Kronogården i Trollhättan som de bodde i.
-Okej, svarade han tillbaka. Var inte ute för länge bara, då hinner jag börja sakna dig!
Hon skrattade tillbaka.
De var fortfarande nästan nykära fast de bägge var mellan 35 och 40 år gamla och hade varit ett par sedan tio år tillbaka.
När de väntade Fredrik för några år sedan så hade de passat på att gifta sig, på midsommarafton 2002. De gifte sig i Gammelstads Kyrka utanför Luleå där de bodde innan, men valde att flytta till Trollhättan mitt mellan bröllopet och Fredriks födelse, bara för att komma närmare Håkans föräldrar.
Dels hade de längtat efter barnbarn och dels skulle de underlätta för dem med barnpassning ifall det behövdes och Fredrik hade blivit erbjuden ett toppjobb inom kommunen, en tjänst han alltid drömt om.
Hon hörde honom kliva ur duschen samtidigt som hon stängde dörren bakom sig och gick de tre trapporna ner till porten.
De närmaste sophuset låg 75 steg från porten och samtidigt som hon slängde soporna hörde hon fotsteg bakom sig och vände sig om.
-Nämen Håkan! Försöker du skrämma mig? Jäklar så snabbt du klädde dig! Men vi får skynda oss in igen. Fredrik är ju ensam nu, tänk om han vaknar…
Sekunden senare small det till och svartnade för hennes ögon. När hon öppnade ögonen igen såg hon bara vitmålade betongväggar och en stor dörr av stål på ena väggen.
Hon kom aldrig hem igen.
Måndag 28 november 2016
Klockan hade passerat 16:00 och det var kallt i Trollhättan denna eftermiddag, dagen efter första advent. Julen var på väg.
Håkan beställde en kopp kaffe och en mazarin till sig själv.
Sonen Fredrik fick en apelsinläsk och en chokladboll. Helt enligt önskemål.
Det var inte första gången de fikade på konditoriet på Hjortmossen i Trollhättan. Tvärtom.
Ända sedan Lena, Håkans fru och Fredriks mamma, försvann veckan efter Fredriks treårsdag för elva år sedan hade just detta konditori varit ett ställe de besökt regelbundet. Det hade varit Lenas favoritkonditori, pga deras alltid så färska och fantastiskt goda fikabröd, och Håkan sett besöken där som ett sätt att inte glömma henne.
Fredrik var 14 år nu. Han mindes egentligen inte så mycket av sin mamma. Men han hade ett helt fotoalbum med foton nästan bara på henne. Mest med henne och honom tillsammans.
-Här kan vi sätta oss, sade Håkan. Det här var din mammas favoritplats. De har bytt bord sedan dess, men det var ungefär här vi satt.
-Ja du säger det nästan varje gång! svarade Fredrik. Inte irriterat, snarare med ett leende. Han gillade att påminnas.
Det hade varit tufft för Håkan att ta hand om Fredrik ända sedan han var liten och fixa med precis allt vad det innebar som ensam förälder samtidigt som sorgen efter Lenas försvinnande ständigt malde i bakhuvudet.
Lena hade dödförklarats förra året, tio år efter sitt försvinnande. Allt hade kanske varit lättare om de haft en grav att gå till. Eller inte. Det kunde han inte veta. Men hursomhelst så hade de inte det. Någon plats att gå till.
Steven såg dem gå in på fiket.
Han satt utanför i bilen och spanade.
Han visste att de skulle hit, just idag och just den här tiden, han hade haft drygt 4000 dagar på sig att kartlägga dem, följa dem, spana på dem. Och han kom fortfarande ihåg första dagen. Håkan hade varit lätt att känna igen. För enkelt, nästan.
Hade han velat döda dem så hade han gjort det för längesedan.
Men det var fel ände att börja i. Han hade andra delar att ta tag i först.
Han startade motorn och begav sig mot Överby. Han behövde rep, arbetshandskar, tändstickor och några saker till. Allt skulle som vanligt betalas kontant. Inga digitala spår fick lämnas efter honom. Inga alls.
Han fanns dessutom inte ned i några svenska register överhuvudtaget.
Han var född och uppvuxen i en liten stad i västra USA.
Flera år som såväl marinsoldat, CIA-agent och sedermera legosoldat hade gett honom mycket erfarenhet som han tog med sig när han flydde från ett riktigt vidrigt inbördeskrig i mellersta Afrika och begav sig till Sverige.
Han hade smugglats in i ett lastbilssläp och allt han hade med sig var de kläder han hade på sig samt en säck kontanter - allt i US-dollar som han med enkelhet växlade in mot svenska pengar på ett växlingskontor inne i stan då och då. Men han gjorde det inte själv, bara för att undvika kameror och risken att behöva visa ID-kort. Istället lejde han en av ortens missbrukare mot fem procent av växlingsbeloppet.
Det höll på att skymma ute, men klockan var inte mer än 16:00.
Håkan och sonen Fredrik stannade till på en matvarubutik på Håjums industriområde på vägen hem. Det behövdes mjölk, bröd och fil till frukosten dagen efter.
När de kom hem till villan i bostadsområdet Sandhem körde Håkan in bilen i garaget. De skulle antagligen inte ut mer idag, inte vad han hade planerat i alla fall.
En stor pöl utspilld olja på betonggolvet precis innanför tröskeln i garageinfarten störde honom. “Måste ta hand om skiten snart”, tänkte han för sig själv. “Men inte nu”.
De hjälptes åt att bära in kassarna med mat och Fredrik skyndade sig som vanligt in på sitt rum för att starta datorn medan Håkan stod ensam kvar i köket och lastade in i kylskåpet.
Det var dags att ta kväll. Han startade kaffebryggaren och sjönk sedan ned i TV-soffan i vardagsrummet.
Hemma hos Håkans föräldrar Berndt och Birgitta i Strömslund, en annan del av Trollhättan, rådde lugn denna måndagskväll.
De hade haft middagsgäster, Kaj och Gunilla, ett annat pensionärspar som de umgicks med varje måndag. Varannan måndag åt de middag hemma hos Berndt och Birgitta och varannan måndag hemma hos Kaj och Gunilla.
Efter middagen somnade de bägge två framför TV:n. Berndt i soffan, Birgitta i fåtöljen.
Vid 22-snåret vaknade Berndt upp av ett ljud han inte visste var de kom ifrån. Det lät i alla fall som något som knakade ute på altanen, men när han väl kommit dit för att titta så såg han ingenting där ute. “Det var nog bara inbillning”, tänkte han. Så han gick ut i köket för att diska.
Steven apterade en sprängladdning på husets norra långsida, och en på östra kortsida, precis under ett frostat glasfönster till vad som mest troligt var badrummet. Den sista sprängladdningen fäste han i fönsterkarmen mitt på glaspartiet på altanen. Han såg de två sova framför TV:n innanför fönstret, så han visste att han måste vara försiktig. Precis när han gick därifrån såg han hur mannen i soffan började röra på sig så han ilade snabbt därifrån.
Sprängladdningarna hade fjärrutlösare. Han skulle lösa ut dem med hjälp av den kontantkortsmobil med oregistrerat sim-kort, som han skaffat enbart för detta. Men det skulle han vänta med en timme. Då hann han själv komma på behörigt avstånd, och om någon råkade se honom i området, så skulle de inte tänka på någon de sett en hel timme innan smällen.
Birgitta vaknade när Berndt skramlade med tallrikarna i köket medan han diskade. Hon gick ut till honom.
-Hej min duktiga älskade gubbe! sade hon.
-Hej! Har du sovit gott? svarade han och log. Jag tänkte fixa bort disken och sedan väcka dig när det var dags att sova.
-Haha, sova nu? Nä nu är jag för pigg för att kunna somna. Kan vi inte ta en liten kvällspromenad innan vi knyter oss?
-Visst! Jag ska bara diska klart.
Tio minuter senare var de på väg ut. Birgitta knöt ihop soppåsen, och Berndt bar den när de gick ner för stentrappan från husets entrédörr. Birgitta gick bredvid och höll honom i armen för att inte trilla om det var halt på antingen trappan eller gången ner mot soptunnan, och hon släppte inte taget förrän han skulle lägga i påsen.
Han öppnade locket, lade ner påsen, ett pipljud lät från husväggen, och precis när han stängde locket på soptunnan sade det PANG. När röken lagt sig en minut senare så kunde man se att halva huset rasat ihop.
På gatan låg två medvetslösa pensionärer med blod i ansiktet och trasiga kläder.
De första sirenerna från utryckningsfordon hördes efter cirka tre minuter och efter tio minuter var hela kvarteret ett disco av blått blinkande lampor.
Steven kom tillbaka till källaren i det helt tomma hyreshuset i utkanten av stan ganska sent på kvällen.
Huset hade stått tomt i femton år eftersom det ansågs otjänligt att bo i och fastighetsägaren hade inga planer på att renovera det heller.
Steven hade fått lov att härbärgera i källaren mot en mindre summa pengar som han betalade till fastighetsägaren varje månad för att ha igång kall och varmvatten, samt elektricitet. Steven tog sig även an uppgiften att försöka få huset att se mer eller mindre bebott ut för att hålla obehöriga från att vandalisera fastigheten.
Det hängde gardiner i varje fönster, och där fanns även blomkrukor. Givetvis med blommor av plast, men ändå. Steven gick även ett par rundor per dygn för att tända eller släcka lampor i de olika lägenheterna. Han kom åt bägge trapphusen från varsin dörr i källargången så han behövde inte visa sig utomhus mer än nödvändigt.
När han gick släckrundan denna kväll så kände han sig nöjd med kvällen.
Han hade ringt och utlöst sprängladdningarna för en liten stund sedan så nu var Berndt och Birgitta borta. Två av de människor som gjort honom mest ont. Han hade vetat sanningen i femton år nu, och efter tolv år i Sverige, utan att någon visste att han överhuvudtaget existerade, så skulle hans slutliga planer börja skrida till verket.
“Att verka utan att synas” var ledorden.
Berndt och Birgitta hade förstås vetat om hans existens. Men de kunde knappast veta om att han var i Sverige. Och de hade inte sett honom sedan han var nyfödd.
Nere i källaren tittade han till kvinnan han hade inlåst i skyddsrummet. Hon sov nu.
Han hade haft henne i sitt våld i över 4000 dygn nu.
Ibland var hon vaken ett par dagar men hon vägrade oftast äta. Hon hungerstrejkade med motiveringen att hon hellre skulle dö än att fortsätta leva instängd i denna källare. Den här gången hade hon dock ätit upp den mat han hade serverat.
De sjukvårdskunskaper han fått i sin tidigare karriär gjorde att han kunde hålla människor nedsövda längre perioder och hålla dem vid liv genom att de fick näring via dropp. Allt han behövde till detta köpte han nere i Göteborg av en hälare. Narkosmedel, droppåsar, nålar, slangar, sprutor m.m.
Värmen i skyddsrummet kom från två kupévärmare som gick större delen av dygnen, åtminstone under vinterhalvåret.
Kvinnan hade försökt rymma i början men insåg snabbt att det var lönlöst. Väggarna var tjocka och den tunga dörren var ordentligt reglad från utsidan. När Steven var där kopplade han alltid fast henne i handfängsel oavsett om hon var vaken eller om hon sov.
Han reglade dörren hårt från utsidan även denna gång, innan han lade sig ett angränsande rum för att själv sova några timmar.
*****
Köp och ladda ner resten av boken HÄR
*****
